Idag är en förunderlig dag. Min hela tillvaro är i total förändring. 

Oroligt - så klart. Spännande - så klart. Läskigt - absolut.

Efter operationen den 5 oktober har jag nu tappat ca 12 kilo. Det är mycket och min kropp är överlycklig och jag oxå förstås.

Idag blev det klart att mitt företag startar måndag 14 november 2011. Att skriva den meningen ger mig rysningar. En gammal hemlig dröm som väckts till liv och nu ska realiseras. Fucking fantastic   .... 

Ska käka nu.     

Läste igenom nu det jag skrev igår.... o det gör mig så jävla skitförbannad. Mitt liv, mina behov, känna kärlek, ge kärlek, närhet o människor har förut inte varit för mig. Men nu tycker jag verkligen att det är för mig. Samma rättigheter som alla andra har. 

När det stod helt  klart för mig hade många år gått....bara försvunnit. Jag har missat så mycket. Det är så sorgligt och väldigt ledsamt.

Jag är jätteglad att jag mår bra nu. Det är en sån lättnad så det går inte att sätta ord på. En del saker kan jag ta igen men mycket inte alls. Det får jag tugga i mig o även om jag får vredesutbrott ibland över det så är det så.

Så blev mitt liv. 

Det här är den jag blev.

Och jag är stolt över mig för allt jag genomgått utan att förstöras mer. Jag vann. Mot alla odds. 

Ska i fortsättningen skriva om annat än barndom. Även om den givetvis är med mig mer eller mindre hela tiden. Men jag har mycket annat som jag vill förmedla.

Av för mig okänd orsak är det lite motiverande att någon eller några läser mina ord.

Godnatt   

Jaa...jag tycker illa om helger för det blir så brutalt med ensamheten. Den går inte vifta bort. 

Som barn blev jag tidigt våldtagen av vuxna män på olika ställen. i samma stund som det första övergreppet sker förändras hela barnet och allt är upp o ner. Man förstår inte så klart vad det är som sker. Eftersom de vuxna är för barnet hela världen o litar då helt på vuxenvärlden. Som barn kan man inte säga stopp eller göra nåt över huvudtaget. Så då kan barnet inte anklaga någon annan än sig själv, eftersom det som sker är helt obegripligt.

Så är det ju även som vuxen, att det man inte förstår försöker man ta reda på vad det är. 

jag är så jävla trött på att ha min historia !!! Jag blir galen  . Det tar aldrig slut. 

Som barn lär vi oss det sociala samspelet i lekar o.d  Som utsatt fattar man inte det alls för huvudet är fullt av det som händer o har hänt. Ofta är barnet skrämt till tystnad av förövarna. 

Så barnet vänder sig inåt när inget skydd finns. En livslång tragedi. Att alltid känna sig konstig, utanför, korkad, obegriplig. Det blir den yttre masken som syns o finns. Fast man inte vet det själv. Så formas man och blir.

Rädslan/skräcken är ständigt närvarande och den sliter sönder. Den hindrar andra att komma nära och det är den största skräcken - att någon ska göra en illa igen. Samtidigt finns längtan efter närhet. Den längtan gör så fysiskt ont.

Man är helt förändrad.  Kan inte skydda sig. Kan inte bedöma folk utan med barnets längtan så litar man på helt fel personer. Dom som fanns då och var onda.  Då sker övergrepp igen i form av våldtäkt, misshandel, nära att bli dödad osv osv i all jävla oändlighet..............................

Jag har gått många år i terapi och har bearbetat mycket men det går inte att bli hel för det spökar i dom mest märkliga situationer. Fast nu vet jag vad som sker så då har jag verktyg att lugna mig med. Men det går aldrig över. För att det sätter enorma avtryck i själen, kroppen, mentalt, beteendemässigt, värktillstånd, tvivel på allt, paranoia, skräck. Samt massa annat, det påverkar varenda del av en människa. 

Jag är inte rädd längre sen x antal år och det är obeskrivbart i lättnad. 

Övergreppen gjorde mig sårbar för andra rovdjur. Som mobbare till exempel. Jag var mobbad i skolan  klass 1-6. En mobbhändelse i klass 6 gjorde att en del av mig dog där. Det var för grovt. 

Mobbingen har satt otroliga konsekvenser. Än idag om jag är i en grupp med människor blir jag på min vakt och backar undan. Blir tyst och kan göra mig osynlig som jag kunde i barndomen. Det kommer aldrig att försvinna heller och jag har svårt ibland att komma ihåg var det kommer ifrån, för jag blir lätt paralyserad och helt onaturlig vilket i sin tur gör att folk tycker jag är konstig och så sluts cirkeln. Utanförskap.

...forts följer

Skrev nyss ett rätt långt inlägg...........sen fuckade min satans sladd så jag blev bestulen kan man faktiskt säga på mitt inlägg .....

Så jag återkommer nog.

Idag ska jag åka o träffa en kvinnlig tatuerare o prata lite. Det ska bli kul. Jag är trött på den/dom jag haft så länge. 

Det är hennes syster som berättat om sin syrra så vi åker dit vi två + en bäbis.

När man pga av sin trasiga barndom blir/är krigsskadad så är det mycket svårt att känna igen bra människor. Istället blir det tvärtom.

För mig har det met handlat om "väninnor" som gillade mig för det att på ett eller annat sätt använda mig. Såna folk gör ju det med alla så inget speciellt med mig.

Men jag har tagit stryk men även gett stryk.

Den sista "vännen" var en tjej o vi träffades helt otippat på ett ställe. Vi klickade fort och blev goda vänner. Jag tyckte verkligen om henne trots en stor ålderskillnad så hade vi samma språk o liknande referensramar. O liknande historia.

Det är svårt att skriva märker jag då det var rätt nyligen vi bröt kontakten. Jag behövde ett avbrott från henne då jag kände mig använd av henne. 

När "nyttan" med mig avslutades så slutade hon höra av sig. jag hade tidigare frågat henne om vi var vänner för att hon behövde mig.... hon sa att det inte var så.

Jag blev väldigt trött på henne då hon bara pratade om sig, sitt jobb, nån idiot där som hon nu är vän med. Hon kom, tömde sig o gick. 

Jag hade en nyckel som var hennes samt några DVD-filmer. Hon kom för att hämta det en kväll. Hon kollade igenom filmerna o blev överraskad att den fanns hos mig. För hon hade undrat var den tagit vägen....

Idioten som hon pratade skit om sa till henne att hon lånat ut den till mig.... hennes morsa o jag har samma namn. Då står hon där i trappen och säger att det inte fanns någon annan med det namnet förutom hennes morsa. Så rakt i ansiktet säger hon att jag inte finns. "Det fanns ju ingen annan som heter så"...

Det var verkligen att bli spottad i ansiktet. 

Jag är orolig och ängslig vad gäller mitt företag. Jag vet att jag klarar av det men det är så tufft i början. Jag måste hitta kunder som vill erhålla det jag "säljer". 

Jag är oxå jätteglad eftersom det är en gammal dröm men då tänkte jag mera att jag som gammal skulle sitta i en gungstol, sippa på whiskey o röka cigarrcigariller. Nu är jag nikotinfri, gillar inte whiskey o vill inte ha en gungstol men jag vill fortfarande jobba inom mitt område.       

2 stora saker har hänt och händer i mitt liv. Dessutom kom dom samtidigt. Jag fick göra en gastric bypass för min hälsas skull o jag är mycket glad över det. Har gått ner ca 10 kilo sen 5 oktober. Lagom takt tycker jag även om jag trodde att jag skulle rasa ner i början med tanke på hur jag åt innan operationen.

Sakta är bra o då hinner hjärnan med att ställa om sig.

Sen av olika anledningar hade jag plötsligt inget arbete. Det var en stor o tung livskris o jag tog mycket stryk men jag kom igen, jag gör alltid det av någon anledning.

Så då kom ju drömmen tillbaka om att ha eget. Nu ska det ske ...    .... Coolt som fan.

Skulle vara så nice att så fort magen har hittat sig o jag med den, gå ut med en vän o svinga en bägare.  Så jag gör det själv när den dagen kommer. 

Nu ska jag strax äta dagens sista mål vilket idag är jordgubbs-kräm. Smarrigt.

Allt sötsug har försvunnit av opeartionen. Socker var mitts största missbruk så jag är själaglad över det!

Ja jag har sett att någon eller några läser min blogg. Kul tycker jag. Fast jag inte förstår varför   . Men det gör inget, jag behöver inte förstå det.

Natti natti då.  

Undrar om jag är den äldsta bloggaren ... inte för att det spelar nån roll.

Ålder är en märklig historia o svår. Det går så rasande fort och ännu snabbare efter 40. Jag har inte haft någon som pratat om det med mig. 

Jag tycker att man ska prata med sina barn om livets utveckling. Det går inte i tonåren för då tror man ju att man aldrig ska dö. Det kanske är bra ... jag vet inte. Tonåren är jobbiga som dom är ändå o det räcker nog med det. 

Nu har det blivit som om allt handlar om tonåren. Det tycker jag är korkat eftersom det inte är sant. Det är en sån förlust för oss alla att det är så ålders-uppdelat. Vi blir främmande för varandra.

Jag bodde i Dublin i 3 år och där var det så att alla åldrar umgicks. På barer kunde det vara folk från barnaåren till 80-åringar. Det var så befriande och roligt. 

Det var inte så när jag var tonåring, slutet på 60-talet. Då var alla åldrar med helt naturligt. Jag vet inte hur det gått till här med oss. 

Det blir ju att alla grupperingar beroende på ålder snackar skit om nån annan gruppering o vi möts väldigt sällan. Sorgligt.

Det är tufft att åldras. Speciellt om man har kvar sin ungdom inuti och man fattar inte riktigt hur man ser ut eftersom insidan är ung.

Jag stod i en Monki-affär o kollade runt. Plötsligt ser jag i ögonvrån att en kärring är på väg mot mig...jag börjar muttra om att hon skull flytta sig för att inte gå på mig. Men det gjorde hon inte minsann utan kom närmare o närmare. Jag var beredd att "ha ett snack" med henne...så jag tittar upp för att möta hennes blick... o jag mötte min egen spegelbild. Det var jag som var kärringen.

Jag garvade gott till sjag insåg hur fort livet gått o hur fan har det bara rullat på. Vart tog allt vägen..?? Det är så mycket jag missat pga krigsskador från uppväxten. 

Vissa saker kan jag göra men andra saker är förlorade. Det är förjävligt bara och enormt sorgligt.