När man pga av sin trasiga barndom blir/är krigsskadad så är det mycket svårt att känna igen bra människor. Istället blir det tvärtom.

För mig har det met handlat om "väninnor" som gillade mig för det att på ett eller annat sätt använda mig. Såna folk gör ju det med alla så inget speciellt med mig.

Men jag har tagit stryk men även gett stryk.

Den sista "vännen" var en tjej o vi träffades helt otippat på ett ställe. Vi klickade fort och blev goda vänner. Jag tyckte verkligen om henne trots en stor ålderskillnad så hade vi samma språk o liknande referensramar. O liknande historia.

Det är svårt att skriva märker jag då det var rätt nyligen vi bröt kontakten. Jag behövde ett avbrott från henne då jag kände mig använd av henne. 

När "nyttan" med mig avslutades så slutade hon höra av sig. jag hade tidigare frågat henne om vi var vänner för att hon behövde mig.... hon sa att det inte var så.

Jag blev väldigt trött på henne då hon bara pratade om sig, sitt jobb, nån idiot där som hon nu är vän med. Hon kom, tömde sig o gick. 

Jag hade en nyckel som var hennes samt några DVD-filmer. Hon kom för att hämta det en kväll. Hon kollade igenom filmerna o blev överraskad att den fanns hos mig. För hon hade undrat var den tagit vägen....

Idioten som hon pratade skit om sa till henne att hon lånat ut den till mig.... hennes morsa o jag har samma namn. Då står hon där i trappen och säger att det inte fanns någon annan med det namnet förutom hennes morsa. Så rakt i ansiktet säger hon att jag inte finns. "Det fanns ju ingen annan som heter så"...

Det var verkligen att bli spottad i ansiktet.